linasskatter.blogg.se

Äntligen har katterna fått ett alldeles eget rum med massa sovplatser och klätterväggar. 

Bloggappen fungerar inte men jag försöker ändå...

FÖRSÄKRING 

När man minst anar det kan olyckan vara framme och om man inte har försäkrat sin katt kan kostnaden dra iväg rejält. Djur har ju inte något skyddsnät till skillnad från oss människor, som har högkostnadsskydd gällande både läkarbesök och medicin och därmed är det verkligen viktigt att man försäkrar sin katt.

 

Jag är personligen inte så insatt i vilket försäkringsbolag som är bäst, det viktigaste är att man har en försäkring, inte vilket bolag man försäkrar vid (men givetvis kan det vara bra att googla runt lite för att få ett hum om vilket bolag man ska välja). Vad gäller mina katter så är Decibel, Miranda och Pixel försäkrade vid Agria och Doris vid Svedea. Det kan tyckas lite konstigt kanske att Doris har sitt egna försäkringsbolag men det var helt enkelt för att när jag försäkrade mina äldsta katter Decibel och Miranda så valde jag Agria då jag haft det tidigare, men när jag ett par år senare skulle försäkra Doris hade jag fått upp ögonen för tandsjukdomen forl som drabbar många katter och som innebär att katten som drabbas behöver besöka veterinär ofta, vilket så klart blir en dyr historia och därmed ville jag ha en försäkring som täckte forl, vilket Agrias inte gjorde vid detta tillfälle. Och därmed blev det, efter lite googlande och läsande av Bäst-i-test-artiklar Svedea. När Pixel flyttade till oss förra året hade dock Agrias försäkring börjat täcka forl och därmed ser det ut som det gör med mina kattförsäkringar. Jag minns inte på rak arm om det här med forl alltid ingår i Agrias försäkring numera eller om det är en tilläggsförsäkring man måste göra, men jag skulle råda alla att lägga till det.

 

I somras blev Pixel dålig och fick åka till veterinären sex gånger under loppet av en vecka. Allt som allt kostade det ca 18 000 men jag betalade endast 4 800 ur egen ficka (och i denna summa var även mediciner medräknat som inte täcktes av försäkringen). Det mest önskvärda är så klart att aldrig få valuta för sina pengar när det gäller just försäkringar men som sagt så vet man aldrig när olyckan är framme.

 

Chip/tatuering - vad är bäst?

Svar: chip (med chiptatuering). Enligt mig alltså :) Men det viktigaste är att man gör något. Det är många gånger A och O för att en bortsprungen katt ska kunna få hjälp att komma hem igen om den kommit på villovägar.

 

Anledningen att jag föredrar chip är för att ett chip finns kvar i kattens kropp år efter år medans en tatuering i örat ofta blir mer svårtydd ju äldre katten blir. Ibland suddas siffrorna ut helt och hållet. Det är så fruktansvärt frustrerande när man fångar in en katt som har en oläslig tatuering och kanske även är kastrerad så man vet att den har haft ett hem, men omöjligen kan få fram vart då tatueringen är oläslig. Vad gäller kattungarna så blev de ju chippade vid senaste veterinärsbesöket så den biten är klar, men det som är viktigt att komma ihåg är att vid kastreringstillfället även be veterinären att tatuera in ordet CHIP i örat. Då är man helgarderad sen, för även om chippet inte syns/känns så ser eventuell upphittare att det står chip i örat och förstår därmed att katten är chippad och kan kontakta veterinär, katthem eller någon annan med chipläsare för att få hjälp att läsa av chippet.

 

När prövotiden är över och ni ska skriva överlåtelseavtal för kattungarna (det sker vid Kattstödet i Follingbo efter ca två veckor) så kommer ni att få kattungarnas vaccinationskort, där även respektive katts chipnummer framgår.

Ni får även ett papper som ska skickas till SKKs ägarregister (registret hittar ni här https://hundar.skk.se/agarreg/ ), kontrollera gärna efter någon vecka så katten verkligen blivit registrerad, jag såg att de har en notering just nu om att det har tre veckors handläggningstid på registreringarna så skicka gärna in papperna så fort som möjligt efter att ni skrivit på överlåtelseavtalet). Även Sverak har ett ägarregister (https://www.id-registret.se) så registrera gärna vid båda.

 

OBS: Jag har under fältarbetet upptäckt att dessa register inte verkar ha någon automatisk uppdatering av adress när en kattägare flyttar så om ni ska flytta framöver så kom även ihåg att uppdatera er adress vid dessa register och likaså om ni byter telefonnummer.

 

Fun fact: Visste ni att chipet (som injiceras in under huden mellan skulderbladen) kan "vandra" i kattens kropp? Så när vi ska läsa av katter för att se om de är chippade kollar vi alltid hela kroppen, inte bara vid skulderbladen. Det är helt ofarligt att det vandrar runt, men det skulle onekligen vara lite smidigare om det höll sig vid skulderbladen, särskilt när man ska försöka läsa av en skygg katt.

Sist men inte minst: tänk på att kattungar är som små barn (only fluffyer and cuter 😜) De villar lätt bort sig om de släpps ut för tidigt. Mitt råd är att inte släppa ut kattungarna alls innan de är kastrerade, vilket kan ske när de fyllt sex månader. Men även därefter känna av hur katten känns, är hen mentalt redo att släppas ut än? Min Doris, som är en riktig skyggis, fick vänta gott och väl ett år innan jag kände att hon var mogen att släppas ut. Och än i dag måste dörren alltid vara öppen när hon är ute så hon snabbt kan spring in om hon blir rädd för något, en granne t.ex. 

Vi byggde en inhängnad som Doris kunde vara i när de andra katterna var ute och hon använde den flitigt även efter det att hon fick lov att gå ut. Tyvärr fick den och inhängnanden på balkongen tas bort när Gotlandshem beslutade om fasadrenovering för ja... två år sen tror jag? De är fortfarande inte klara men jag hopps vi ska kunna få upp inhängnandena igen i sommar. 

Jag vill inte helt bannlysa alla snörleksaker då det finns väldigt många bra och roliga varianter, men sådana som i inlägget där tanken är att katten ska kunna leka fritt med leksaken avråder jag verkligen alla ifrån att köpa hem. Köp hellre såna leksaker där snöret sitter fast på en pinne som man själv får vifta med medans katten jagar och ha som rutin att ALLTID lägga undan leksaken när ni lekt färdigt. På ett ställe där katten inte kan komma åt den. Jag har tänkt tipsa om en av de leksaker som mina katter är mest förtjusta i nämligen denna:

Det är en lång pinne som man kan dela i två delar, ett snöre och fjädrar längst ut. Det är något nästan magiskt med denna leksak. Ingen katt kan motstå den. Jag och Mina använder den en hel del i fältarbete för att få skygga katter att börja leka och sakta men säkert bli mer sociala. Jag använder den flitigt på våren och sommaren till mina katter. Den kommer verkligen till sin rätt när man är utomhus och kan snurra/vifta omkring med den på en större yta men funkar givetvis inomhus också. I somras trasslade en av mina katter in sig i snöret när vi lekte. Jag minns inte vem det var men jag minns hur snabbt det gick, från lek till insnurrad i snöret. Det blev aldrig någon allvarlig grej av det då jag var precis bredvid och snabbt kunde lösa situationen, men det är läskigt att se hur fort det kan gå. Och det är inte något som bara kattungar kan råka ut för, att trassla in sig, utan det kan drabba både stor och liten katt. 

Likaså är det lätt hänt att katter trasslar in sig i snören till persienner som hänger och dinglar; så snöra upp dem så gott det bara går så katterna inte intresserar sig för dem.

VÄXTER

Det finns en hel del växter som är giftiga för katter. Jag är inte jätteinsatt i den här biten då varken jag eller maken är blommänniskor men jag vet iallafall att julstjärnor är giftiga för katter (kan vara bra att känna till denna årstid) och liljor. Man får fram hur mycket information som helst om man googlar lite snabbt, t.ex. denna lista https://www.agria.se/katt/artiklar/sjukdomar-och-skador/se-upp-for-giftiga-julblommor/

MAT

Det finns även mycket ätbart som är giftigt för en katt, eller mindre bra åtminstone. Att katter inte bör äta lök säger kanske sig själv men även choklad och avocado står på listan över sådant man inte bör ge en katt. Här finns en lista om ni vill läsa mer  https://www.sveland.se/articles/katt/farliga-livsmedel-for-din-katt/

Som ni ser är mjölkprodukter med på listan och det beror på att de allra flesta katter är laktosintoleranta. Det bästa för katten att dricka är vatten men om man någon gång ibland vill ge lite mjölk eller grädde så köp en laktosfri variant så katten slipper magsmärtor ❤️ 

Ja, det var lite kort om det. Har jag glömt något superviktigt, Lutt? Sara? 

Jag kan ju nämna att halsband kan vara lite läskiga ibland. Minns du, Lutt, den där midsommaren när vi var vid Tina och såg en katt som fastnat med ett framben i sitt halsband och hoppade på tre ben? Vi försökte verkligen få tag på katten för att kunna hjälpa den, men misslyckades. Dock såg jag den en tid senare med alla fyra ben lösa och fria 🙏🏼 

Även en av de katter som Kattstödet fångade in efter att kattens ägare gick bort hade fastnat med en tass i halsbandet. De hamnar i ett väldigt utsatt läge när så sker, då de inte kan springa lika snabbt eller försvara sig på samma sätt som när alla ben är fria. Det är så klart upp till var och en hur man vill göra med sin katt, men jag föredrar chip eller tatuering då det inte är något som stör katten, eller som de kan fastna i eller krångla sig ur. 

Chip eller tatuering tänkte jag skriva lite mer om, men det får bli en annan dag. I helgen kanske. Spännande va? 😜

Jag ska försöka skriva om Pixel och hans mående förra veckan, men det är svårt. Jag var så rädd och orolig hela veckan, att jag knappt kan beskriva det i ord. Pixel är nu sitt vanliga jag igen men jag väljer att inte slå volter av lycka riktigt än. Det har jag gjort för tidigt förut, för fem år sedan för att vara exakt, när King gick bort och det krossade mig med dubbel styrka.

Måndagen den 6 juli 2020: 

På förmiddagen började Pixel att kräkas. Fem gånger på bara några timmar. Därefter ville han varken äta eller dricka och knappt gå ut på hela dan, vilket verkligen var oroväckande då han älskar att vara ute. 

På kvällen höll han sig visserligen i vardagsrummet med oss andra, men ville inte sova på min mage och få sitt sedvanliga kvällsgos. Det har ALDRIG hänt tidigare att han missat det. Jag spenderar en del tid i sängen, då min kropp mår som bäst när den ligger ner så Pixel brukar hoppa upp och lägga sig på min mage kanske 3-5 gånger per kväll och gosa en bra stund varje gång. Han var inte sig själv och det var smärtsamt tydligt så på tisdagen ringde jag Firstvet; vilket jag aldrig gjort förut. De sa att jag skulle köpa skonkost och blanda i ordning vätskeersättning, vilket jag gjorde och tänkte inte ens på det meningslösa med att köpa hem skonsam mat till en katt som ändå inte äter. Men… det kom jag ju på sen istället när jag väntat och hoppats nästan hela tisdagen på att han skulle börja äta. Han lät sig inte ens mutas av godsaker som mjukmat i alla  dess olika smaker eller tonfisk (men Dessie var överlycklig över all lyxmat som dukades fram🙄 ).

DECIBEL 

På kvällen var jag i upplösningstillstånd då katter kan få leverskador redan efter 1-2 dygn utan mat. Och Pixel inte bara matvägrade, utan vägrade även att dricka vatten. Sara sa att jag MÅSTE ringa  veterinären även om de på Firstvet sa att jag skulle testa skonmat och vätskeersättning ett tag. 

När Saras Saffran var sjuk för något år sedan med liknande symptom höll de på att förlora henne och då åkte de ändå in dag tre, men Saffran hade redan hunnit bli uttorkad. 

SAFFRAN

Det går så himla fort med katter. Mångt om mycket är deras kroppar helt fantastiska, men när det kommer till just matvägran så kan det räcka med 1-2 dagar innan de blir riktigt sjuka. Människor  och hundar kan klara sig ett tag med endast vatten, men inte katter så när en katt varken får i sig det ena eller andra är det verkligen illa.

Klockan 20 på tisdagen den 7 juli 2020 ringde jag till distriktsveterinärerna i Roma som har beredskap för akuta sjukdomsfall dygnet runt. De är nog de enda här på Gotland som har det, så vitt jag vet och även om det känns lite jobbigt att de ligger två mil bort (lång bilresa för en liten kissekatt) så har jag alltid föredragit just denna veterinärstation framför andra som ligger närmare, så jag är verkligen tacksam över deras jourverksamhet.

Jag fick prata med veterinären som hade jour, Erik, som frågade lite kring Pixel och hans mående. Jag har varit som en hök på Pixel så jag kunde svara på när han kräkts och hur mycket, hur spyan sett ut, om han ätit/druckit. Det enda jag inte visste till 100% var när/om han kissat eller bajsat. Det är ju lite lurigt att ha full koll hela tiden (särskilt nattetid) och med tre katter till i familjen är det svårt att avgöra vem som gjort vad. Erik frågade hur gammal Pixel är och jag svarade att han just fyllt ett år och då var det inget att fundera på- Ni får komma in på en gång.

Vi var framme 20:30 och det togs blodprover som inte visade något avvikande. Pixel hade feber, ca 39,5 grader, men det kunde inte uteslutas att det var stressfeber då han var så rädd att han låg och skakade. Han var uttorkad och fick dropp i nästan en timme (en hel påse) och var spänd i buken. Erik kände och klämde på Pixel, men Pixel reagerade inte som att han hade ont på något specifikt ställe. Därefter fick Pixel lite smärtlindring och Andapsin vilket skyddar slemhinnan i magen som vi även skulle ge honom hemma i fyra dagar. Han skulle även ha Canicur i fyra dagar, vilket ska förbättra tarmfloran. Förhoppningen var att Pixel bara hade blivit lite rädd för att äta då han kräkts, men att han skulle piggna på sig av droppet och medicinen och komma igång igen. Det är visst inte så ovanligt att katter gör så, att de matvägrar då de blivit maträdda i samband med kräkning och att de behöver lite hjälp tillbaka.

Det får mig att minnas när Miranda blev sjuk för tre år sen och sedan fick diagnosen födoämnesallergiker. Hon kräktes jättemycket; men blev aldrig varken uttorkad eller utmärglad tack vare att hon inte alls verkade koppla ihop kräkningen med maten; eller helt enkelt inte brydde sig om den kopplingen.

Ena minuten kräktes hon och då blev hon hungrig igen och gick och åt, för att sedan kräkas igen och sen ba "Nä hu, vad hungrig jag är. I better eat" och så höll det på. Hon drack också hela tiden, minst samma mängd som vanligt (vilket är ganska mycket, då hon är en väldigt aktiv katt). Så hon var fin i hull och hår och slapp bli speciellt dålig innan vi kunde reda ut vad problemet var och gå över till specialkost.

MIRANDA 

Vi fick med oss skonkost hem i portionspåsar som vi skulle ge Pixel i små portioner och Erik sa att han skulle höra av sig morgonen därpå för att kolla läget. Vi lämnade Roma klockan 22:30.

Jag hade förberett lilla sovrummet för mig och Pixel, för att kunna ha koll på om han äter och går på lådan. När vi kom hem slängde sig Pixel ur buren och in i lådan och kissade massor. Veterinären sa att de brukar kissa ur sig ca 30% av droppet på en gång. En timme senare kräktes han två gånger och kändes väldigt nedstämd.

Onsdagen den 8 juli 2020

Pixel hade kissat flera gånger under natten, men verkade inte ha rört maten. Han var dock väldigt pigg och alert, vilket jag tänkte var ett gott tecken, men när Erik ringde på morgonen sa han att Pixel endast var pigg pga allt dropp och att vi måste in igen då han inte ätit något och då han hade kräkts.

 

Klockan 9:30 var jag och Sofi vid Roma. Sofi har hjälpt till att köra flera gånger, vilket underlättat för Daniel som har svårt att lämna jobbet, så det har varit guld värt. Jag är verkligen lyckligt lottad som har så fantastiska systrar ❤️ 

Denna gång fick vi träffa veterinär Caroline och sköterskan Sara. Pixel fick än en gång dropp för att förhindra att han skulle bli uttorkad igen. Pixel röntgades och jag fick se bilderna som såg bra ut. Även Caroline klämde och kände på Pixel en massa och kollade tänderna mm. Hon klämde särskilt mycket vid buken men kunde inte känna några konstigheter och Pixel visade inte heller nu att han skulle ha särskilt ont på något visst ställe, så bedömning gjordes att det kunde vara magsjuka. Det talades även en del om att öppna buken, men veterinärerna ansåg det vara för drastiskt då de inte kunde se på röntgenbilderna eller känna på Pixel att det skulle vara något fel där, så det skulle nog bli en åtgärd i sista hand då en sådan operation så klart inte är en liten sak. Tre timmar tog besöket så klockan 12:30 åkte vi hemåt igen.

 Pixel fick medicin mot illamående, vilket vi även skulle ge honom några dagar tills han kom igång med ätandet. Han fick även medicin som sätter igång aptiten. Vi skulle fortsätta med skonkost och jag skulle truga för att få honom att äta, genom att doppa fingrarna i mjukmaten och dutta på Pixels mun några gånger alternativt mikra maten (både hård och mjuk) i 2-3 sekunder. Detta då maten börjar lukta ännu mer då vilket kan locka kissen att börja äta.

När vi kom hem åt Pixel ca en tesked mjukmat + 11 torrisar och jag var överlycklig. Klockan 17:00 hade han ännu inte ätit något mer och mitt mod dalade. Jag försökte truga för att få honom att vilja ha mat, men han vägrade. Jag fick i honom lite vatten men han spottade ut det mesta. 

Torsdagen den 9 juli 2020: 

Pixel kissade lite på morgonen, men hade inte ätit något alls under natten. Klockan 8 höll jag fram ett fat med hans favoritmjukmat vid hans ansikte och då kväljdes han. Jag kontaktade veterinärerna i Roma igen som sa att vi skulle komma in klockan 9:30 för dropp och fler prover. Vi fick träffa veterinär Zandra som först gav Pixel lugnande. Inte för att han är svår för veterinärerna att undersöka, utan för att han är så rädd att han ligger och skakar i hela kroppen. Vi har haft med oss filtar eller påslakan varje gång som han kunnat gömma sig i då det fått honom att känna sig åtminstone lite tryggare. Han vill ha hela kroppen och särskilt huvudet dolt, så han slipper se vad som händer. 

Så fort veterinärerna/djurvårdarna burit iväg honom har de tagit med filtar och allt med Pixel i, så det har mest sett ut som de burit omkring med en tvätthög, fast gömd därinne har det funnits en skräckslagen liten kisse. När de bar iväg med honom i sin lilla tvätthög och sa "Kom nu Lilla hjärtegrynet" var det inte långt ifrån att även Daniel skulle bryta ihop 💔.

Zandra tog blodprover igen och skulle göra en närmare koll av dessa + tog röntgenbild än en gång samt ultraljud. De var inte helt nöjda med röntgenbilden så de ville ha honom på dropp en timme för att sen röntga igen. Det såg än en gång bra ut på alla prover och bilder så veterinären beslutade att det skulle sättas en sond genom näsan så vi kan sondmata Pixel. Detta då han verkade ha hamnat i en ond cirkel av att inte våga äta efter alla kräkningar. De sa att hundar brukar man kunna vänta ut så äter de till slut, men inte katter. Har de bestämt sig för nåt så ger de sig inte och Pixel har varit alldeles särskilt envis och har inte låtit sig trugas med trix som att värma mat i mikron och dutta mjukmatssås på munnen. Vid den här tidpunkten var det endast allt dropp han fått som höll honom på benen, så det började verkligen bli akut att få igång ätandet igen, annars såg det inte alls speciellt ljust ut 💔

Vi fick lämna veterinären klockan 11:30 och klockan 13 ringde de och sa att allt hade gått bra. Sonden var satt i näsan och det satt några stygn i ena näsvingen samt på två ställen på huvudet. De hade gett honom mat genom sonden en gång och bad mig komma tillbaka klockan 15 när det var dags för andra matningen så de kunde visa mig hur jag skulle göra. Matningen gick bra, förutom att jag råkade spruta sondmat över hela Pixels nacke så han blev helt kladdig, stackarn. Pixel hade haft diarré vid veterinären och 39,7 grader i feber, men de visste inte om det var "riktig" feber eller stressfeber. Man ska låta mat och vatten vara framme hela tiden då de kan äta även med sonden - och det är ju det vi vill att han ska börja göra.

Klockan 17:30 när jag skulle ge mat började Pixel hosta, så jag ringde veterinären som sa att vi skulle åka in så de fick kolla att sonden inte hamnat fel. Än en gång gav vi oss iväg med stackars Pixel till Roma. Sonden visade sig sitta rätt så det var bara att åka hem igen.

 

De hade inte satt på någon tratt då Pixel inte verkade särskilt intresserad av att bråka med sonden, men vi fick med en tratt hem just in case. På kvällen började han bråka med sonden så jag fick sätta på tratten. Den var verkligen ingen höjdare.

 Ju sjukare och mer lågmäld Pixel känts desto mer kontaktsökande har han också blivit. Han har velat vara uppå mig mest hela tiden. De andra katterna (särskilt Miranda) blir putt efter veterinärsbesök och ignorerar en i alla fall ett par timmar innan man är förlåten, men Pixel har velat krypa upp hos mig direkt när han kommit ur buren och detta trots alla hemskheter jag utsatt honom för. Det har ju varit för hans skull, men det är ju svårt för en katt att förstå. Det hade nästan varit skönt om han hade visat lite ilska, kanske bitit eller rivit mig, ja straffat mig på något sätt - men icke. 

Denna första natt med tratt så kom han och la sig på min arm och så lade jag andra armen över honom och så sov vi. Eller; det är väl att ta i att påstå att vi sov. Pixel hade svårt att hitta en bekväm ställning med tratten så han låg och rörde på huvudet och bökade så jag vaknade ca 2-3 gånger i timmen av att han lappade till mig i ansiktet med tratten. Runt klockan 4 tokslocknade jag av ren utmattning och missade helt vad som därefter hände, nämligen… ⬇️

Fredagen den 10 juli 2020

…att Pixel lyckades krångla sig ur tratten och dra ut sonden en bra bit. 

Han hostade en del och jag ringde veterinären (Erik) som sa att vi skulle komma in 9:30 och att han hostade då slangen ligger fel i magen och irriterar. Sofi körde och det tog ungefär en halvtimme för veterinären att göra om proceduren med sonden. Sondmatningen har gått förvånansvärt smidigt, tack vare att Pixel är så lätthanterlig jämfört med andra katter. På eftermiddagen började Pixel att äta självmant av både hård- och mjukmat. Han var ännu lite slö men det är inte så konstigt då han inte sovit mycket de senaste dagarna. Pixel har verkligen svårt att parera med tratten så när han visade att han ville äta fick jag snabbt ta av tratten så han kunde få i sig mat. När jag var i rummet fick han oftast ha tratten av, då han blev så ledsen av den. 

Lördagen den 11 juli 2020

Jag vaknade två gånger av att Pixel åt hårdmat. Det har blivit en del foton i den här stilen. Katt som äter. Tänk vad glad man kan bli av något som man annars tar för givet ❤️ 

Han började äta mer och mer så jag kontaktade veterinären (Zandra) som sa att jag kan hålla upp med sondmatningen om han fortsätter äta självmant och om jag märker att han slutar äta så övergå till sondmatning igen. Då han åt så himla bra hela dagen så fick han ingen mer sondmatning. Hon lät så glad när jag berättade att han äter själv så jag blev helt rörd. De är verkligen fantastiska och engagerade i Roma. Pixel blev ett välkänt ansikte då det blev så många besök på få dagar. Och jag blev nog också ganska välkänd, jag har verkligen trakasserat dem och trots att de har haft fullt upp (Zandra t.ex. fick ta både sina och en annan veterinärs inbokningar då den andra veterinären blev sjuk) har de inte för ens en sekund visat hur stressade de varit. Jag har ändå ställt 1000 frågor och varit minst sagt helt förstörd + ringt och ställt ytterligare frågor. Ja, jag har varit jättejobbig. Jag känner knappt igen mig själv. När det gäller läkarbesök som jag själv är på så är jag helt tvärtom, jag känner mig oftast redo att lämna långt innan läkaren är klar och vill inte vara till besvär utan vill mest att det ska gå fort. Men då gäller det "bara" mig. Det är något helt annat när det kommer till katterna, mina livlinor. Mångt om mycket lever jag för dem. De ger mig ork att ständigt fortsätta framåt, hur tungt livet än är. Att ge upp är inget alternativ när man har fyra bebisar som helt förlitar sig på att man förser dem med mat, rent vatten, rena kattbackar, kärlek, gos och bus. 

Här ser ni den lilla vita grejen jag matat Pixel genom. Det blå bandet runt halsen har kliat på Pixel och varit nästan lika störigt som tratten.

Söndagen den 12 juli 2020

Pixel fortsatte att äta bra och uträtta sina behov och kändes mycket piggare än de senaste dagarna. På eftermiddagen lyckades Pixel än en gång dra ur sonden en bit (han passade på när tratten var av). Denna gång lyckades han även dra ur stygnen ur näsvingen så när jag kontaktade veterinären (Erik) sa han att jag kunde dra ur sonden helt ur näsan, sakta och försiktigt. Det gick väldigt smidigt och Pixel var SÅ nöjd över att få ur sonden. Han har hostat/harklat då och då när den suttit då den väl stört honom. Vi klippte av slangen men lät biten på huvudet vara kvar, då stygnen satt kvar där.

Pixel fortsatte äta med god aptit. Han har busat och härjt och betett sig precis som vanligt. Doris har varit så rädd för tratt-Pixel. Hon har fräst så fort hon sett honom och sprungit och gömt sig och Pixel har stått kvar med förvånad min. Även med tratten av och endast en smal sondslang och ett blått band runt halsen, har Pixel varit jätteläskig enligt Doris.

DORIS

 

Dessie har inte brytt som om Pixel nämnvärt. Hon är för cool för att bry sig om trattar (om de inte sitter på henne själv, då är hon allt annat än cool).

Miranda var mest nyfiken på trattkatten och ville gärna lukta på honom. Det gick så där... Pixel blev eld och lågor och sprang fram till Miranda, men hade noll koll på tratten så han viftade till henne i ansiktet ett par gånger, tills hon blev förnärmad, vände och gick. Jag kan inte förneka att det såg ganska roligt ut 😀

Måndagen den 13 juli 2020

Klockan 8:30 hade vi tid vid veterinären (Erik) som tog bort resten av stygnen och  kontrollerade näsan och det såg bra ut allting.

 

Tisdagen den 14 juli 2020

Veterinär Zandra ringde och sa att de fått svar på Pixels salmonellaprov och det var negativt. Vilken otrolig lättnad.

Ja, det var det - i korta drag. Nä, jag vet, det blev hur mycket text som helst men jag hade kunnat skriva dubbelt eller trippelt så mycket. Om jag t.ex. hade tagit med min känslomässiga berg-och-dalbana hade jag kunnat fortsätta skriva några dagar till. Det var en hemsk vecka som jag aldrig kommer glömma, men jag hoppas verkligen, Verkligen, att Pixel kommer glömma.

Vi kommer nog aldrig kunna få veta helt säkert vad som var fel, men troligtvis hade Pixel ätit något galet som behövde komma ut kroppen (de såg små skelettbitar på röntgenbilderna, efter en mus/fågel etc) och när han väl började kräkas blev han så rädd att han inte vågade äta igen. 

 

Min fina, fina Pixel. Vilken fantastisk kämpe du är ❤️ 

Livet i fält. 

Oftast tvingar jag mig själv att stänga av det negativa och fokusera på det positiva - det som gått bra, dom vi räddat - men det är inte helt lätt när det aldrig tar slut. 

Det tar verkligen aldrig slut. 

Räddar man en så förlorar man en annan. Är man klar med ett ställe så dyker ett nytt ställe upp. Vi har hållit på i ett års tid på ett och samma ställe, det är tre katter kvar att hitta nya hem till. Det var 25 katter från början så vi har kommit en bra bit på väg men känslan av att vi från allra första början kom för sent hänger över mig hela tiden. 

Lilla Simon på bilden kunde vi inte rädda. Hade vi kommit någon månad tidigare, eller kanske någon vecka, så skulle Simon kanske ha levt i dag. Simon var uttorkad så precis innan bilden togs hade vi gett honom vatten med hjälp av en spruta. Vatten som han inte fick behålla någon längre stund. Jag höll hans lilla kropp mot min, han var så liten. Så skör. Jag kunde ha gett vad som helst för att han skulle få leva, men vi kom för sent. Två dagar senare somnade Simon in. Han somnade utan att någonsin ha fått uppleva den trygghet som alla katter förtjänar att uppleva. 

Simon, jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden 15 månader ungefär. Då hade det funnits tid att rädda dig. Vi träffades bara en gång men det räckte för att jag skulle veta att jag älskar dig. 

Jag hoppas du kände kärleken när jag höll dig i min famn. Jag hoppas du somnade in med vetskapen att du var älskad. ❤️

Simon juni 2018   -   8 september 2018 

Doris var så söt förut. Miranda kom hem från nåt äventyr och Doris (som satt i kattgården) tryckte sig mot gallret och ville gosa med Miranda på andra sidan gallret. Miranda gick fram och nosade lite och DÅ... snabbt som bara attan, sträckte Doris ut hela armen och gav Randa en liten bitchslap på nosen. Miranda såg så himla förvånad ut att denna hyggliga matte inte kunde annat än skratta. 😀 

Förut försökte Doris krypa in under en filt i soffan så nu har jag bäddat där och gjort en koja så hon kan krypa in om hon fryser. Jag trodde hon skulle slänga sig in i kojan men icke. Hon la sig till ro på mina mjukisbyxor som hamnat i en hög på golvet nedanför min säng, men hon puffade in dem lite under nattduksbordet så nu ligger hon där och somnar nog snart, precis som jag 😴 

... 8 pm är samma som 20:00, va? 🤔

Oj, tänk att kunna ge sina kissemissar en sån här: