Älskade Pixel
Kategori: Allmänt
Jag ska försöka skriva om Pixel och hans mående förra veckan, men det är svårt. Jag var så rädd och orolig hela veckan, att jag knappt kan beskriva det i ord. Pixel är nu sitt vanliga jag igen men jag väljer att inte slå volter av lycka riktigt än. Det har jag gjort för tidigt förut, för fem år sedan för att vara exakt, när King gick bort och det krossade mig med dubbel styrka.
Måndagen den 6 juli 2020:
På förmiddagen började Pixel att kräkas. Fem gånger på bara några timmar. Därefter ville han varken äta eller dricka och knappt gå ut på hela dan, vilket verkligen var oroväckande då han älskar att vara ute.
På kvällen höll han sig visserligen i vardagsrummet med oss andra, men ville inte sova på min mage och få sitt sedvanliga kvällsgos. Det har ALDRIG hänt tidigare att han missat det. Jag spenderar en del tid i sängen, då min kropp mår som bäst när den ligger ner så Pixel brukar hoppa upp och lägga sig på min mage kanske 3-5 gånger per kväll och gosa en bra stund varje gång. Han var inte sig själv och det var smärtsamt tydligt så på tisdagen ringde jag Firstvet; vilket jag aldrig gjort förut. De sa att jag skulle köpa skonkost och blanda i ordning vätskeersättning, vilket jag gjorde och tänkte inte ens på det meningslösa med att köpa hem skonsam mat till en katt som ändå inte äter. Men… det kom jag ju på sen istället när jag väntat och hoppats nästan hela tisdagen på att han skulle börja äta. Han lät sig inte ens mutas av godsaker som mjukmat i alla dess olika smaker eller tonfisk (men Dessie var överlycklig över all lyxmat som dukades fram🙄 ).
DECIBEL
På kvällen var jag i upplösningstillstånd då katter kan få leverskador redan efter 1-2 dygn utan mat. Och Pixel inte bara matvägrade, utan vägrade även att dricka vatten. Sara sa att jag MÅSTE ringa veterinären även om de på Firstvet sa att jag skulle testa skonmat och vätskeersättning ett tag.
När Saras Saffran var sjuk för något år sedan med liknande symptom höll de på att förlora henne och då åkte de ändå in dag tre, men Saffran hade redan hunnit bli uttorkad.
SAFFRAN
Det går så himla fort med katter. Mångt om mycket är deras kroppar helt fantastiska, men när det kommer till just matvägran så kan det räcka med 1-2 dagar innan de blir riktigt sjuka. Människor och hundar kan klara sig ett tag med endast vatten, men inte katter så när en katt varken får i sig det ena eller andra är det verkligen illa.
Klockan 20 på tisdagen den 7 juli 2020 ringde jag till distriktsveterinärerna i Roma som har beredskap för akuta sjukdomsfall dygnet runt. De är nog de enda här på Gotland som har det, så vitt jag vet och även om det känns lite jobbigt att de ligger två mil bort (lång bilresa för en liten kissekatt) så har jag alltid föredragit just denna veterinärstation framför andra som ligger närmare, så jag är verkligen tacksam över deras jourverksamhet.
Jag fick prata med veterinären som hade jour, Erik, som frågade lite kring Pixel och hans mående. Jag har varit som en hök på Pixel så jag kunde svara på när han kräkts och hur mycket, hur spyan sett ut, om han ätit/druckit. Det enda jag inte visste till 100% var när/om han kissat eller bajsat. Det är ju lite lurigt att ha full koll hela tiden (särskilt nattetid) och med tre katter till i familjen är det svårt att avgöra vem som gjort vad. Erik frågade hur gammal Pixel är och jag svarade att han just fyllt ett år och då var det inget att fundera på- Ni får komma in på en gång.
Vi var framme 20:30 och det togs blodprover som inte visade något avvikande. Pixel hade feber, ca 39,5 grader, men det kunde inte uteslutas att det var stressfeber då han var så rädd att han låg och skakade. Han var uttorkad och fick dropp i nästan en timme (en hel påse) och var spänd i buken. Erik kände och klämde på Pixel, men Pixel reagerade inte som att han hade ont på något specifikt ställe. Därefter fick Pixel lite smärtlindring och Andapsin vilket skyddar slemhinnan i magen som vi även skulle ge honom hemma i fyra dagar. Han skulle även ha Canicur i fyra dagar, vilket ska förbättra tarmfloran. Förhoppningen var att Pixel bara hade blivit lite rädd för att äta då han kräkts, men att han skulle piggna på sig av droppet och medicinen och komma igång igen. Det är visst inte så ovanligt att katter gör så, att de matvägrar då de blivit maträdda i samband med kräkning och att de behöver lite hjälp tillbaka.
Det får mig att minnas när Miranda blev sjuk för tre år sen och sedan fick diagnosen födoämnesallergiker. Hon kräktes jättemycket; men blev aldrig varken uttorkad eller utmärglad tack vare att hon inte alls verkade koppla ihop kräkningen med maten; eller helt enkelt inte brydde sig om den kopplingen.
Ena minuten kräktes hon och då blev hon hungrig igen och gick och åt, för att sedan kräkas igen och sen ba "Nä hu, vad hungrig jag är. I better eat" och så höll det på. Hon drack också hela tiden, minst samma mängd som vanligt (vilket är ganska mycket, då hon är en väldigt aktiv katt). Så hon var fin i hull och hår och slapp bli speciellt dålig innan vi kunde reda ut vad problemet var och gå över till specialkost.
MIRANDA
Vi fick med oss skonkost hem i portionspåsar som vi skulle ge Pixel i små portioner och Erik sa att han skulle höra av sig morgonen därpå för att kolla läget. Vi lämnade Roma klockan 22:30.
Jag hade förberett lilla sovrummet för mig och Pixel, för att kunna ha koll på om han äter och går på lådan. När vi kom hem slängde sig Pixel ur buren och in i lådan och kissade massor. Veterinären sa att de brukar kissa ur sig ca 30% av droppet på en gång. En timme senare kräktes han två gånger och kändes väldigt nedstämd.
Onsdagen den 8 juli 2020
Pixel hade kissat flera gånger under natten, men verkade inte ha rört maten. Han var dock väldigt pigg och alert, vilket jag tänkte var ett gott tecken, men när Erik ringde på morgonen sa han att Pixel endast var pigg pga allt dropp och att vi måste in igen då han inte ätit något och då han hade kräkts.
Klockan 9:30 var jag och Sofi vid Roma. Sofi har hjälpt till att köra flera gånger, vilket underlättat för Daniel som har svårt att lämna jobbet, så det har varit guld värt. Jag är verkligen lyckligt lottad som har så fantastiska systrar ❤️
Denna gång fick vi träffa veterinär Caroline och sköterskan Sara. Pixel fick än en gång dropp för att förhindra att han skulle bli uttorkad igen. Pixel röntgades och jag fick se bilderna som såg bra ut. Även Caroline klämde och kände på Pixel en massa och kollade tänderna mm. Hon klämde särskilt mycket vid buken men kunde inte känna några konstigheter och Pixel visade inte heller nu att han skulle ha särskilt ont på något visst ställe, så bedömning gjordes att det kunde vara magsjuka. Det talades även en del om att öppna buken, men veterinärerna ansåg det vara för drastiskt då de inte kunde se på röntgenbilderna eller känna på Pixel att det skulle vara något fel där, så det skulle nog bli en åtgärd i sista hand då en sådan operation så klart inte är en liten sak. Tre timmar tog besöket så klockan 12:30 åkte vi hemåt igen.
Pixel fick medicin mot illamående, vilket vi även skulle ge honom några dagar tills han kom igång med ätandet. Han fick även medicin som sätter igång aptiten. Vi skulle fortsätta med skonkost och jag skulle truga för att få honom att äta, genom att doppa fingrarna i mjukmaten och dutta på Pixels mun några gånger alternativt mikra maten (både hård och mjuk) i 2-3 sekunder. Detta då maten börjar lukta ännu mer då vilket kan locka kissen att börja äta.
När vi kom hem åt Pixel ca en tesked mjukmat + 11 torrisar och jag var överlycklig. Klockan 17:00 hade han ännu inte ätit något mer och mitt mod dalade. Jag försökte truga för att få honom att vilja ha mat, men han vägrade. Jag fick i honom lite vatten men han spottade ut det mesta.
Torsdagen den 9 juli 2020:
Pixel kissade lite på morgonen, men hade inte ätit något alls under natten. Klockan 8 höll jag fram ett fat med hans favoritmjukmat vid hans ansikte och då kväljdes han. Jag kontaktade veterinärerna i Roma igen som sa att vi skulle komma in klockan 9:30 för dropp och fler prover. Vi fick träffa veterinär Zandra som först gav Pixel lugnande. Inte för att han är svår för veterinärerna att undersöka, utan för att han är så rädd att han ligger och skakar i hela kroppen. Vi har haft med oss filtar eller påslakan varje gång som han kunnat gömma sig i då det fått honom att känna sig åtminstone lite tryggare. Han vill ha hela kroppen och särskilt huvudet dolt, så han slipper se vad som händer.
Så fort veterinärerna/djurvårdarna burit iväg honom har de tagit med filtar och allt med Pixel i, så det har mest sett ut som de burit omkring med en tvätthög, fast gömd därinne har det funnits en skräckslagen liten kisse. När de bar iväg med honom i sin lilla tvätthög och sa "Kom nu Lilla hjärtegrynet" var det inte långt ifrån att även Daniel skulle bryta ihop 💔.
Zandra tog blodprover igen och skulle göra en närmare koll av dessa + tog röntgenbild än en gång samt ultraljud. De var inte helt nöjda med röntgenbilden så de ville ha honom på dropp en timme för att sen röntga igen. Det såg än en gång bra ut på alla prover och bilder så veterinären beslutade att det skulle sättas en sond genom näsan så vi kan sondmata Pixel. Detta då han verkade ha hamnat i en ond cirkel av att inte våga äta efter alla kräkningar. De sa att hundar brukar man kunna vänta ut så äter de till slut, men inte katter. Har de bestämt sig för nåt så ger de sig inte och Pixel har varit alldeles särskilt envis och har inte låtit sig trugas med trix som att värma mat i mikron och dutta mjukmatssås på munnen. Vid den här tidpunkten var det endast allt dropp han fått som höll honom på benen, så det började verkligen bli akut att få igång ätandet igen, annars såg det inte alls speciellt ljust ut 💔
Vi fick lämna veterinären klockan 11:30 och klockan 13 ringde de och sa att allt hade gått bra. Sonden var satt i näsan och det satt några stygn i ena näsvingen samt på två ställen på huvudet. De hade gett honom mat genom sonden en gång och bad mig komma tillbaka klockan 15 när det var dags för andra matningen så de kunde visa mig hur jag skulle göra. Matningen gick bra, förutom att jag råkade spruta sondmat över hela Pixels nacke så han blev helt kladdig, stackarn. Pixel hade haft diarré vid veterinären och 39,7 grader i feber, men de visste inte om det var "riktig" feber eller stressfeber. Man ska låta mat och vatten vara framme hela tiden då de kan äta även med sonden - och det är ju det vi vill att han ska börja göra.
Klockan 17:30 när jag skulle ge mat började Pixel hosta, så jag ringde veterinären som sa att vi skulle åka in så de fick kolla att sonden inte hamnat fel. Än en gång gav vi oss iväg med stackars Pixel till Roma. Sonden visade sig sitta rätt så det var bara att åka hem igen.
De hade inte satt på någon tratt då Pixel inte verkade särskilt intresserad av att bråka med sonden, men vi fick med en tratt hem just in case. På kvällen började han bråka med sonden så jag fick sätta på tratten. Den var verkligen ingen höjdare.
Ju sjukare och mer lågmäld Pixel känts desto mer kontaktsökande har han också blivit. Han har velat vara uppå mig mest hela tiden. De andra katterna (särskilt Miranda) blir putt efter veterinärsbesök och ignorerar en i alla fall ett par timmar innan man är förlåten, men Pixel har velat krypa upp hos mig direkt när han kommit ur buren och detta trots alla hemskheter jag utsatt honom för. Det har ju varit för hans skull, men det är ju svårt för en katt att förstå. Det hade nästan varit skönt om han hade visat lite ilska, kanske bitit eller rivit mig, ja straffat mig på något sätt - men icke.
Denna första natt med tratt så kom han och la sig på min arm och så lade jag andra armen över honom och så sov vi. Eller; det är väl att ta i att påstå att vi sov. Pixel hade svårt att hitta en bekväm ställning med tratten så han låg och rörde på huvudet och bökade så jag vaknade ca 2-3 gånger i timmen av att han lappade till mig i ansiktet med tratten. Runt klockan 4 tokslocknade jag av ren utmattning och missade helt vad som därefter hände, nämligen… ⬇️
Fredagen den 10 juli 2020
…att Pixel lyckades krångla sig ur tratten och dra ut sonden en bra bit.
Han hostade en del och jag ringde veterinären (Erik) som sa att vi skulle komma in 9:30 och att han hostade då slangen ligger fel i magen och irriterar. Sofi körde och det tog ungefär en halvtimme för veterinären att göra om proceduren med sonden. Sondmatningen har gått förvånansvärt smidigt, tack vare att Pixel är så lätthanterlig jämfört med andra katter. På eftermiddagen började Pixel att äta självmant av både hård- och mjukmat. Han var ännu lite slö men det är inte så konstigt då han inte sovit mycket de senaste dagarna. Pixel har verkligen svårt att parera med tratten så när han visade att han ville äta fick jag snabbt ta av tratten så han kunde få i sig mat. När jag var i rummet fick han oftast ha tratten av, då han blev så ledsen av den.
Lördagen den 11 juli 2020
Jag vaknade två gånger av att Pixel åt hårdmat. Det har blivit en del foton i den här stilen. Katt som äter. Tänk vad glad man kan bli av något som man annars tar för givet ❤️
Han började äta mer och mer så jag kontaktade veterinären (Zandra) som sa att jag kan hålla upp med sondmatningen om han fortsätter äta självmant och om jag märker att han slutar äta så övergå till sondmatning igen. Då han åt så himla bra hela dagen så fick han ingen mer sondmatning. Hon lät så glad när jag berättade att han äter själv så jag blev helt rörd. De är verkligen fantastiska och engagerade i Roma. Pixel blev ett välkänt ansikte då det blev så många besök på få dagar. Och jag blev nog också ganska välkänd, jag har verkligen trakasserat dem och trots att de har haft fullt upp (Zandra t.ex. fick ta både sina och en annan veterinärs inbokningar då den andra veterinären blev sjuk) har de inte för ens en sekund visat hur stressade de varit. Jag har ändå ställt 1000 frågor och varit minst sagt helt förstörd + ringt och ställt ytterligare frågor. Ja, jag har varit jättejobbig. Jag känner knappt igen mig själv. När det gäller läkarbesök som jag själv är på så är jag helt tvärtom, jag känner mig oftast redo att lämna långt innan läkaren är klar och vill inte vara till besvär utan vill mest att det ska gå fort. Men då gäller det "bara" mig. Det är något helt annat när det kommer till katterna, mina livlinor. Mångt om mycket lever jag för dem. De ger mig ork att ständigt fortsätta framåt, hur tungt livet än är. Att ge upp är inget alternativ när man har fyra bebisar som helt förlitar sig på att man förser dem med mat, rent vatten, rena kattbackar, kärlek, gos och bus.
Här ser ni den lilla vita grejen jag matat Pixel genom. Det blå bandet runt halsen har kliat på Pixel och varit nästan lika störigt som tratten.
Söndagen den 12 juli 2020
Pixel fortsatte att äta bra och uträtta sina behov och kändes mycket piggare än de senaste dagarna. På eftermiddagen lyckades Pixel än en gång dra ur sonden en bit (han passade på när tratten var av). Denna gång lyckades han även dra ur stygnen ur näsvingen så när jag kontaktade veterinären (Erik) sa han att jag kunde dra ur sonden helt ur näsan, sakta och försiktigt. Det gick väldigt smidigt och Pixel var SÅ nöjd över att få ur sonden. Han har hostat/harklat då och då när den suttit då den väl stört honom. Vi klippte av slangen men lät biten på huvudet vara kvar, då stygnen satt kvar där.
Pixel fortsatte äta med god aptit. Han har busat och härjt och betett sig precis som vanligt. Doris har varit så rädd för tratt-Pixel. Hon har fräst så fort hon sett honom och sprungit och gömt sig och Pixel har stått kvar med förvånad min. Även med tratten av och endast en smal sondslang och ett blått band runt halsen, har Pixel varit jätteläskig enligt Doris.
DORIS
Dessie har inte brytt som om Pixel nämnvärt. Hon är för cool för att bry sig om trattar (om de inte sitter på henne själv, då är hon allt annat än cool).
Miranda var mest nyfiken på trattkatten och ville gärna lukta på honom. Det gick så där... Pixel blev eld och lågor och sprang fram till Miranda, men hade noll koll på tratten så han viftade till henne i ansiktet ett par gånger, tills hon blev förnärmad, vände och gick. Jag kan inte förneka att det såg ganska roligt ut 😀
Måndagen den 13 juli 2020
Klockan 8:30 hade vi tid vid veterinären (Erik) som tog bort resten av stygnen och kontrollerade näsan och det såg bra ut allting.
Tisdagen den 14 juli 2020
Veterinär Zandra ringde och sa att de fått svar på Pixels salmonellaprov och det var negativt. Vilken otrolig lättnad.
Ja, det var det - i korta drag. Nä, jag vet, det blev hur mycket text som helst men jag hade kunnat skriva dubbelt eller trippelt så mycket. Om jag t.ex. hade tagit med min känslomässiga berg-och-dalbana hade jag kunnat fortsätta skriva några dagar till. Det var en hemsk vecka som jag aldrig kommer glömma, men jag hoppas verkligen, Verkligen, att Pixel kommer glömma.
Vi kommer nog aldrig kunna få veta helt säkert vad som var fel, men troligtvis hade Pixel ätit något galet som behövde komma ut kroppen (de såg små skelettbitar på röntgenbilderna, efter en mus/fågel etc) och när han väl började kräkas blev han så rädd att han inte vågade äta igen.
Min fina, fina Pixel. Vilken fantastisk kämpe du är ❤️
