Vi famlade runt i mörkret med en liten ficklampa ett bra tag, jag lyckades ramla en gång och Mr D i sin tur föll ner i ett bottenlöst hål, tack vare sin längd lyckades han dock ta sig upp igen.Hela natten har jag legat nere på soffan och spanat utåt. Daniel sa att han höll på att bli tokig för han tyckte han hörde en katt jama men så fort han öppnade dörren blev det tyst.
I morse lokaliserade vi honom, han hade lyckats hoppa upp på grannens balkong (ganska duktigt för en charmigt överviktig och extremt klantig kissekatt), han vågade inte hoppa ner eller balansera in till oss så det var bara att väcka den inte helt överlyckliga grannen och hämta King. Nu ligger han och sover jämte mig i soffan vilket han gjort sen han kom till rätta och verkar må alldeles förträffligt bra. Konstigt att han inte gett något ljud ifrån sig under hela kvällen/natten när jag varit uppe med jämna mellanrum och ropat på honom, han som annars nästan aldrig är tyst. Han blev nöjd och glad när vi hittade honom i alla fall och åt lite mat samt drack en himla massa vatten, gosade och somnade sött.
Livet som matte är inte bara en dans på rosor. Eller? Ja, klart det är ♥ "
Jag minns ännu den natten som om det vore igår. Men förutom denna upplevelse så har vi haft ett väldigt lyckligt och stabilit katt- och matte-förhållande under våra nio år tillsammans.
Så här avslutas alla våra dagar, med att King ligger på min huvudkudde och spinner:
King gillar våra soffor, inte bara för att de är så himla klösvänliga utan även väldigt bekväma:
Husse köpte ny mobil i veckan. Det här är det allra första fotot han tog med mobilen (Han skickade fotot till min e-post som jag printscreenade, därav alla konstigheter cid-this and cid-that):
King fick godis i trappan när vi firade våra nio år. Millie fick så klart också var med på ett hörn. Hon kan verkligen konsten att se liten ut på vissa bilder:
