Den 12 november var King på återbesök vid veterinären. Han var förhållandevis lugn jämfört emot hur han brukar vara. Han gosade med sin bur och försökte även göra ett och annat inbrytningsförsök. När veterinären kom för att lyssna på hans lungor så spann han så högt att hon inte kunde höra annat än just spinnandet. Veterinären sa -Vi gör röntgen först, det gillar dom inte så då kommer han sluta spinna. Sen kom tjejen som skulle göra röntgen och hon blev helt överväldigad av åsynen av King. Hon stannade i dörröppningen och sa "En brittiskt korthårig". Sen gick hon fram till King och utbrast "Han är chokladbrun". -Japp, svarade jag stolt. De flesta säger bara brun, eller vissa färgblinda människor tror till och med att han är svart. Tjejen som skulle ta röntgen bad mig följa med och hjälpa till så jag följde efter henne samtidigt som jag bar King i famnen. King var så duktig och satt helt stilla och fint i min famn, han som annars gärna bryter sig loss, men icke denna gång. När vi kom in i röntgenrummet sa tjejen att jag måste ha på mig någon slags rock så jag ställde ner King på bordet för att sätta på mig den. Tjejen lyfte upp King i sin famn och höll (eller snarare kramade) honom och sa -Jag tror jag tar med honom hem. Jag opponerade mig dock mot detta förslag :P
En gång när vi var på djursjukhuset i Kalmar var det en veterinär som kallade King för "stöldbegärligt gods". Han sätter hjärtan i brand må jag säga.
Jag fick hjälpa tjejen att lägga ner King på sidan och hålla fast benen så de kunde röntga lungorna. Som tur var gick det fort och King fann sig förvånansvärt lugnt i läget. Tyvärr var King inte hel frisk så han fick fortsätta några dagar till med den ena medicinen, tack och lov den som är lättast att få i honom.
Igår (den 30 november) ringde jag veterinären igen för att återkoppla om hur det gått. Vi kom överens om att jag ska ta med King i januari, när jag ändå ska kastrera Millie så de får titta på hans tand som ramlade ur och även ta en kik på lungorna. Han känns frisk och kry igen iallafall. Han pratar, spinner, leker, bråkar med Millie, gosar, spelar dataspel med husse, äter och uträttar sina behov som han ska,. Han är sitt vanliga jag igen med andra ord.
Jag småpratade med en granne för ett tag sen och vi kom (hör och häpna) in på ämnet katter. Det är samma granne som en gång sa att King var ett väldigt passande namn. :D
Grannen sa att det brukar vara katträffar i hennes trädgård, alltså ett gäng av grannkatterna som samlas och hänger. Hon visste inte vad det kunde bero på att så många katter trivs i hennes trädgård, men hon verkade inte ha några problem med det. Vi bor i ett väldigt kattvänligt område. Natur, trädgårdar och flertalet av de som bor här har katter. Grannen fortsatte och sa att det alltid är lika kul när King upptäcker dessa katträffar och flyger över staketet in på hennes gård. Då flyr alla andra katter åt olika håll med en rasande fart. Han har respekt med sig min lilla slagskämpe. Inte något att vara stolt över kanske, men min förra katt Vilda var helt tvärtom. Det var alltid hon som fick stryk av de andra katterna och hon var så genomsnäll att det inte går att förklara i ord. Hörde man en catfight utanför var det bara att släppa allt och rusa ut och hjälpa Vilda.
Millie älskar att krypa under saker. Våra dörrmattor brukar ligga precis hur som helst och var som helst:
Annat är det med King. Han HATAR snö, precis som sin matte:
